.

Det som förr styrde mitt liv så tydligt, det som betydde så jävla mycket (det gör det ju fortfarande men ändå), att det liksom hamnat ute på kanten. Något som liksom finns där men ingen riktigt bryr sig om eller lägger ner tid på längre. Det är inget jag valt själv, jag skulle ge så himla mycket för att känna mig som en riktig gymnast igen, att vara i form nästan året runt, att ha ett lag och tränare som verkligen är som en FAMILJ och engagerade. och det är klart, jag har några av mina närmsta vänner i gymnastiken, men det är inte som förut. Inte samma helhet och sammanhållning.

Jag vill satsa, jag vill bli bra, jag vill vara såndär riktig gympamänniska. men det är svårt att vara motiverad och allt sånt när det inte finns någon tränare hemma och inte många som längre är villiga, eller ska man säga motiverade? , att satsa igen.

Därför blir den här lilla tripen till Lingvallen ett wake-up call. är hundra på att den där ÄLSKA-GYMPA - känslan kommer komma tillbaka direkt. har saknat den ju, så jag välkomnar den med öppna armar!

jag kan tänka mig att pendla till örebro två ggr i veckan, helt klart vill jag det. bara skolan hinns med och så äre ju lugnt, och det borde ju knappast vara ett problem. 1 gång i veckan i eskilstuna och två o örebro? låter ju bra. när vår fanny har tagit körkort kan ju iaf en del av pendlingen underlättas.(fanny nu säger jag inte åt dig att skjutsa mig två gånger i veckan, eller gör jag..?)

(gammal bild från 2007)

blev ett gympainlägg den här kvällen alltså. inte så intressant för utomstående kanske men vafan!

ska kila ner och knycka en toblerone-bit nu. puss!