tillbakablickar
Är det bara jag som vissa dagar bara längtar tillbaka till tider som har varit, saknar det så mycket att det knappt går att förklara?
Idag är en sådan dag. Fick nyss den där starka känslan när man bara sätter sig och tittar på gamla bilder från tider man bara vill spola tillbaka tiden till och uppleva det en gång till.
Ibland tycker jag det kan vara tråkigt. Känner mig tråkig ibland som nästan fastnar i det som varit och kan vara på lågt humör, nästan ledsen för att jag saknar endel ögonblick så mycket.
Den här känslan har jag såklart haft under hela mitt liv, men efter sommaren 2009 upplever jag den nästan varannan dag. Jag tror nog endel förstår varför.
Jag reste till Cambridge, England, i somras med Lovisa, min halvsyster. Där stannade vi i tre hela veckor. Det kanske låter konstigt, men på tre veckor hinner man få så underbara vänner och man hinner komma så nära varandra. Och hela grejen varför jag längtar tillbaka så mycket är ju för jag kommer nog aldrig mer träffa dem igen. Jo, endel. Jag ska ju faktiskt åka till Rom om fyra veckor med Lovisa och träffa en av dem vi kom närmast i Cambridge. Men resten? Tillexempel min rumskompis Natalia, hon bor någonstans mitt ute i ingenstans i Ryssland. Hur stor chans är det att jag får se henne igen? Det är det som tynger så mycket. Visst, när man åker med kompisar på resor och sånt saknar man självklart de tiderna med. Men det är inte samma sak. Jag har ändå de vännerna hos mig just nu. Jag kan ringa de och träffa dem nästan när jag vill. Men de underbara människorna som bor utspridda i Europa? Jag kan helt enkelt inte förklara hur det känns. Alla minnen man hann få med dem på de där tre veckorna. Både i och utanför klassrummet. Det är så underbart att minnas och kunna blicka tillbaka till de tiderna men samtidigt blir man ledsen för det aldrig kommer tillbaka. Nu känner jag mig deprimerande... .__.
Jag hoppas så innerligt, verkligen, att mitt och lovisas förslag går igenom - att alla ska träffas igen. I något land - kanske Italien, Schweiz?
De där tre veckorna var bland de bästa veckorna i mitt liv. Och de har förändrat mig som person också, det är jag säker på.
En sak jag lärt mig efter den där underbara resan var - njut av varje ögonblick. För det gåri nte att spola tillbaka tiden som ni alla vet.
Det som kanske skrämmer mig lite - som Lovisa också sagt till mig - är när personerna börjar blekna i minnet. Nu kanske ni inte förstår vad jag menar? Men jag menar att om jag tänker på vännerna jag fick där, så kan jag kanske inte höra deras skratt längre. "Det är det värsta, när man inte ens kommer ihåg personernas skratt längre", sa Lovisa. Det är tur att man har videos och en massa bilder därifrån, så minnet håller i sig.
Som avslutande vill jag bara säga - Jag kommer aldrig glömma de där veckorna och människorna som var med. Jag älskar er <3
Idag är en sådan dag. Fick nyss den där starka känslan när man bara sätter sig och tittar på gamla bilder från tider man bara vill spola tillbaka tiden till och uppleva det en gång till.
Ibland tycker jag det kan vara tråkigt. Känner mig tråkig ibland som nästan fastnar i det som varit och kan vara på lågt humör, nästan ledsen för att jag saknar endel ögonblick så mycket.
Den här känslan har jag såklart haft under hela mitt liv, men efter sommaren 2009 upplever jag den nästan varannan dag. Jag tror nog endel förstår varför.
Jag reste till Cambridge, England, i somras med Lovisa, min halvsyster. Där stannade vi i tre hela veckor. Det kanske låter konstigt, men på tre veckor hinner man få så underbara vänner och man hinner komma så nära varandra. Och hela grejen varför jag längtar tillbaka så mycket är ju för jag kommer nog aldrig mer träffa dem igen. Jo, endel. Jag ska ju faktiskt åka till Rom om fyra veckor med Lovisa och träffa en av dem vi kom närmast i Cambridge. Men resten? Tillexempel min rumskompis Natalia, hon bor någonstans mitt ute i ingenstans i Ryssland. Hur stor chans är det att jag får se henne igen? Det är det som tynger så mycket. Visst, när man åker med kompisar på resor och sånt saknar man självklart de tiderna med. Men det är inte samma sak. Jag har ändå de vännerna hos mig just nu. Jag kan ringa de och träffa dem nästan när jag vill. Men de underbara människorna som bor utspridda i Europa? Jag kan helt enkelt inte förklara hur det känns. Alla minnen man hann få med dem på de där tre veckorna. Både i och utanför klassrummet. Det är så underbart att minnas och kunna blicka tillbaka till de tiderna men samtidigt blir man ledsen för det aldrig kommer tillbaka. Nu känner jag mig deprimerande... .__.
Jag hoppas så innerligt, verkligen, att mitt och lovisas förslag går igenom - att alla ska träffas igen. I något land - kanske Italien, Schweiz?
De där tre veckorna var bland de bästa veckorna i mitt liv. Och de har förändrat mig som person också, det är jag säker på.
En sak jag lärt mig efter den där underbara resan var - njut av varje ögonblick. För det gåri nte att spola tillbaka tiden som ni alla vet.
Det som kanske skrämmer mig lite - som Lovisa också sagt till mig - är när personerna börjar blekna i minnet. Nu kanske ni inte förstår vad jag menar? Men jag menar att om jag tänker på vännerna jag fick där, så kan jag kanske inte höra deras skratt längre. "Det är det värsta, när man inte ens kommer ihåg personernas skratt längre", sa Lovisa. Det är tur att man har videos och en massa bilder därifrån, så minnet håller i sig.
Som avslutande vill jag bara säga - Jag kommer aldrig glömma de där veckorna och människorna som var med. Jag älskar er <3
Kommentarer
Postat av: Anonym
de är bäst, föralltid <3
Trackback
