REPEAT IT , PLEASE PLEASE
Ibland fastnar jag alldeles för mycket i det som varit. Allt som har hänt. Jag kan vara ledsen en hel dag bara för att jag tänker tillbaka på stunder jag saknar, människor jag saknar. Mest av allt tänker jag nog på Cambridge. Allt det där underbara, pinsamma och roliga som hände under de där tre veckorna. Människor jag lärde känna och de sjuka sakerna vi gjorde tillsammans. Det är nästan så att jag vill gråta, jag vill tillbaka!
ibland tänker jag "det är nog dags att släppa det där, det var trots allt snart ett halvår sen". det känns så himla overkligt. Var det verkligen så länge sen?
men jag har förstått att jag inte kan släppa det. inte än. Det var så bra så det känns omöjligt att bara gå vidare.
jag är livrädd för att glömma
livrädd för att minnena ska tyna bort
det skrämmer mig att jag inte längre minns personers skratt eller röster
åh jag vill verkligen inte glömma
det gör så ont att veta att jag aldrig kommer träffa er igen
ibland tänker jag "det är nog dags att släppa det där, det var trots allt snart ett halvår sen". det känns så himla overkligt. Var det verkligen så länge sen?
men jag har förstått att jag inte kan släppa det. inte än. Det var så bra så det känns omöjligt att bara gå vidare.
jag är livrädd för att glömma
livrädd för att minnena ska tyna bort
det skrämmer mig att jag inte längre minns personers skratt eller röster
åh jag vill verkligen inte glömma
det gör så ont att veta att jag aldrig kommer träffa er igen
Kommentarer
Trackback
